Jaha… Nu sitter man här igen och försöker komponera något någorlunda genomtänkt alster på lördagsafton.
Kvällen har förlupit i goda vänners sällskap, vin dracks och trevligt värre… Annat var det i ungdomens glansdagar. I 15års ålder så kunde man bälja i sig Kir, diamant, Black-tower och andra kvalitetsviner i rasande takt utan bekymmer. Nu när man blivit en bitter liten man så sitter man och gråter blod vid inmundigande av ett diffust survin vilket i ungdomens tid hade setts som en exotisk, ytterst välsmakande druvkompott.

Ignorence is bliss sades det i filmen the Martrix och jag måste hålla med…
Man försöker göra det så fint i kanten som bara möjligt är, men i slutändan så är det yrslá man är ute efter…