Vad är vad?

En trevlig man i kaftan ställde för längesedan en fråga: "vem kan man tro på, tro på tro på när allt är så här?". För mig är svaret enkelt, tro på vem fasen du vill! Du kommer ändå aldrig att veta om det är "rätt".
En mycket mer intressant frågeställning är snarare "vad vill du?"

Låt mig utveckla tanken lite mer.
"Tro" i organiserad form eller högst personlig, handlar i grund och botten om självbedrägeri, självbedrägeri av bekvämlighet till och med.
Att "tro" är att gissa för att sedan med en idiots envishet vägra medge att gissningen var felaktig trots en överväldigande bevisbörda som påpekar "trons" motsats.
Viljan att "tro" är stark i människan & öppnar dörren för självbedrägeri. Det gör oss sårbara och inkräktar på vår integritet, så varför inte lägga ner vårt självbedrägeri?

Jag är övertygad om att det ligger i den mänskliga naturen att förskjuta det egna ansvaret och vår inneboende möjlighet att påverka, till en andra part. Här kommer "bekvämligheten" in i bilden. Det är fegt och nesligt att skylla ifrån sig på annan eller annat, men det är bekvämt. Då människan i grunden är lat så väljer vi alltför ofta denna väg att vandra.

Jag vill vara tydlig i budskapet att jag är människa, ergo gör även jag som mina artfränder och "tror". Min vilja är dock att påverka detta. Jag vill inte lura mig själv (eller andra för den delen) men den näst intill reflexmässiga reaktion vi alla delar, behovet av att härhöra vårt eget tillkortakommande till en opåverkansbar "tro" & därigenom själva inte ansvara över vårt öde är otroligt stark. Men det är långt ifrån lätt & jag är en lång väg ifrån att kunna detta. Men det är vad jag vill.

Jag vet vad jag vill. Jag KAN inte ännu, men jag lär mig mer & mer.

Jag vill sluta tro...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Frideborgsgatan,Härnösand,Sverige

Sweet insomnia

Ser man på, med rätt motivation är inget omöjligt. Den bittra lilla mannen rider igen!
Om mitt bloggande ska benämnas med ett sammanfattande ord så är förmodligen "sporadiskt" närmast i innebörd, men samtidigt är det även årets understatements.
Nåväl, nog om detta. Jag tänkte göra ett upplivningsförsök av bloggen & får hoppas att det faller väl ut. Löften har jag lärt mig är farliga saker så ett sådant tänker jag inte lämna. Däremot så är min intention att göra hjärt/lungräddning och hoppas på att göra det bästa av mitt försök.
Jag beväpnar mig med en käck Iphone-app och rider mot solnedgången.

Så vad är det som gör att människor ändrar sig? Ger upp? Lägger ner?
Spelar tiden, ödet eller rent av utvecklingen en roll? Eller handlar det om rädsla?

För att försöka räta ut något eller kanske rentav några frågetecken så vill jag dra paralleller mellan livets svängningar och mitt bloggande:
Den bittra lilla mannen steg ur askan i samband med en ombyggnation i den stora bruna idyllen (i folkmun även känt som Sundsvalls sjukhus, närmare bestämt avd:17b). Vilket födde ett behov av att formulera tankar, minnen & trams. Behovet var svårdefinierbart men det kändes rätt där och då.
Nu har mycket vatten flutit under många broar och nu igen så behöver jag kalla på den bittra lilla mannens tjänster. Situationen är förändrad men behovet att uttrycka mig kvarstår.

Två jobb, två längre utbildningar och en skilsmässa senare händer det plötsligt. Jag kastar mig ut i det okända ånyo, blundar & hoppas på det bästa. Jag är i grunden densamme som initierade bloggen, möjligen lite äldre & förhoppningsvis lite visare. Men i grunden densamme.

Bloggen lades på is, delvis av oro över att arbetsgivaren inte skulle uppskatta min kreativitet, delvis för att annat prioriterades och delvis för att livssituationen förändrades. Det må låta bittert, men såhär i efterhand så kom det gott ur situationen trots allt. Tillexempel så kan jag vid sidan av att titulera mig som sjukgymnast även tituleras, lymfterapeut och ergonom. Det hade inte hänt om bloggen hade haft högsta prioritet. eller som flickorna från Robertsfors (Sahara Hotnights) så träffsäkert uttryckte det "What if leaving is a loving thing?".

Bloggen då?

Hur kände sig den? Den blev lämnad, övergiven och illa behandlad. Säkerligen så fick bloggens självkänsla en rejäl törn och var ledsen & uppgiven.

Förlåt.....det är allt jag kan säga. Förlåt för att min rädsla, de ändrade förutsättningarna & utvecklingen gjorde att jag gav upp....förlåt.

Den bittra lilla mannens boning ska vara en oas i min vardag där funktionen ska vara en pseudo-transparent dagbok, fylld av glädje, livslust & framförallt hopp. De viktiga sakerna helt enkelt! Jag har sörjt, oroat & kämpat färdigt, nu börjar livet, det riktiga livet. Jag har köpt min biljett, nu börjar resan.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Brännavägen,Härnösand,Sverige