Känner man egentligen sig själv?

Hur god självinsiktsfullt besitter man egentligen? Kan man lita på sig själv? Vem är man?

Ju äldre man blir, desto mer vet man kan kan man alltid intala sig själv. Man lär sig mer med åren och man samlar på sig erfarenheter under tidens gång, så det är nog logiskt på ett sätt. Men hur kan man säga att man "vet" rätt?

Man trodde länge och väl att jorden var platt som en pannkaka & om man färdades länge nog i en given riktning så skulle man slutligen komma till "kanten". Sedan kom plötsligt en aristokratisk "messersmidt" ;) & "bevisade" motsatsen. Upptäckten förändrade allt och innebar nya handelsleder etc. Bara positivt kan man tänka. Absolut INTE säger den bittra lilla mannen!
Historien talar nämnligen inte mycket om de drivor av döda förståsigpåare som kantade Europas vägkanter till följd av "upptäckten". Folk och fä hade byggt upp hela sin världsbild baserat på tillgängliga "fakta" och när denna fundamentala "vetskap" förändrades så pallade folket inte med att få sin världsbild krossad. Det är nog inte allas förmåga att kunna omvärdera fakta. Det är nog faktiskt ganska unikt att göra det. Många må säga att man ändrar sig lätt om man har fel, men det är en naiv tanke som oftast inte stämmer. Man kan ändra klädstil, musiksmak, och kroppsform med ganska litet motstånd från egot, men att jämställa det med att ändra på en av livets "stöttepelare" är inte relevant. Det är som att jämställa ett korp-lag med ett elitserie-lag. Att ifrågasätta "sanningar" och se vad "sanningarna" står pall för är ett sätt, men inte så vettigt alla gånger. Sanningen/övertygelsen/känslan riskerar att krackelera under ifrågasättandet och bevisa att hela rasket är en illusion, vill man verkligen det? Cypher i the Martix sa; "ignorance is bliss" och det stämmer. Men vem fasen vill vara ett ignoramus?

Utgå från att inget stämmer & att du inget vet då blir du heller aldrig besviken utan ständigt glatt överaskad oavsett vad som händer.

SWEET!!!