Mina barn kommer för all framtid att vara mitt zenit, mitt centrum och mitt fokus.
Jag tänker alltid att mina barn kommer först, jag ser till att dom får en så bra vardag som möjligt, en så ljus framtid som möjligt är.
Dom får mitt allt.
Jag värnar om dom, vill dom väl, skyddar dom från det 'fula' i världen. Skor dom för framtiden efter bästa förmåga, får dom att växa upp till att vara starka, friska & trygga människor.
Ibland bråkar vi, ofta kramas vi. Vi skrattar, gråter, tröstar & funderar tillsammans.
Vi fungerar tillsammans. Jag vill väl i alla tillfällen & jag tror att jag duger. Att jag gör 'rätt'.
Nu har jag tappat halva tiden av mina barns uppväxt, jag kan inte skydda dom jämt. Trösta dom alltid. Värna om dom jämt.
Så ville jag inte att det skulle bli. Jag skaffade inte barn för att vara utan dom, jag vill ha dom i mitt liv hela tiden.
Hade jag kunnat göra på annat sätt? Hade jag kunnat undvika att tappa halva mina barns uppväxt?
Svar: ja, men till vilket pris?
Jag kan inte alltid svara på mina barns frågor om varför mamma & pappa inte bor tillsammans. Jag vill dom inget ont, därför svarar jag helt kort: 'Det är bara så.'. Svaret på frågan skulle göra mina barn ont & jag vill dom inte ont.
Allt jag kan hoppas är att barnen har det så bra det bara är möjligt under 'min' tid. Under andra halvan kan jag bara hoppas.
Förlåt.
Location:Södra Vägen,Härnösand,Sverige