Tänk om livet ändå fungerade så....

Har varit lite dålig på att skriva i bloggen på sistone måhända har man blivit lite lat, måhända har det inte hänt så mycket värt att skriva om (har i och för sig inte stoppat mig tidigare). Bot och bättring lovas och jag inleder därför årets tredje månad med att nämna att jag kommer att ha en lönemonolog med närmsta chef å det snaraste…

….jag vässar mina argument.

Dr Scholl gör under för att eliminera klacksafts odörer, men många glömmer bort att gamle Scholl även introducerade den anatomiskt korrekta fotbeklädnaden. Det finns hålfotsinlägg och diverse pedikyra hjälpmedel vilka vi nuförtiden mer eller mindre tar för givna.
Den bittra lilla mannen skiljer sig i detta avseende föga från resten av pöbeln.
Till vardags så har jag för vana att skrida runt på jobbet iförd ett par röda foppa-tofflor, eftersom jag avverkar ett antal mil i mitt tjänsten så har det aktuella paret blivit lite väl solkiga och gjort sig förtjänta av pension. Dessa genuina foppa-tofflor vilka jag har nyttjat med stor förnöjsamhet förpassades igår till de sälla jaktmarkerna.
Ett nytt par inhandlades här om dagen för den ringa summan av femtio sekiner (jag borde redan då ha anat oråd…). Priset antyder att de är kineskopior men hur kräsen får man vara???

Man FÅR vara kräsen och man SKA tydligen vara kräsen. Ty dessa bleka kopior är tydligen ej tänkta att bäras av homosapiens. De gör ont, är fullkomligt skålformade i sin utformning och helt omöjliga att existera uti! Ett häxbål där kines-kopiorna ska förpassas ut ur min existens planeras å det snaraste. Mina tankar svävar ibland iväg och tankarna går mot att helt byta inriktning avseende fotbeklädnad. Uppdatering kommer vid exekverande av problematiken…

Jaha, så ska man bli lymfterapeut. Undrar vad det är för något???
Jag kommer snart att byta arbetsplats här på sjukhuset. Från att ha tittat och petat på den äldre populationen så kommer jag snart att byta sysslor och arbeta på onkologavdelningen, undra vad man gör där??? Hur onkologar man???
Många frågetecken blir det, men roligt ska det bli, att utbilda sig till lymfterapeut är bara grädde på moset. Hoppas inga tår har blivit trampade på i processen, jag tror inte det men man vet ju aldrig.

Vidare så kan jag nämna att jag under gårdagen var på badhuset med Jr och plaskade och lekte, kul med vatten för alla åldrar antar jag. Roligt är det i alla fall att Jr inte har vad jag kan uppfatta som någon negativ inställning till vatten trots incidenten i Spanien i somras där premiär doppet slutade i ett fyradagars sjukhusbesök.

…jag känner på mig att 2009 blir ett bra år…

Lockarna har fallit!

Efter ett kort, koncist och kärnfullt uttalande från Jr i tisdags så fattade den bittra lilla mannen beslutet att självstympa.

I samband med att Jr, gjordes redo för inträde i John Blunds rike så skulle erforderlig kvälls omfamning exekveras varvid de bevingade orden Pappa det sticks uttalades. Alternativen var får, Jr. krävde att patriarken anpassade sig till rådande förhållanden.
Den bittra lilla mannen har ej längre ansiktsbehåring!

Elva år gammal försökte man hyra the Ninja mission av Gytta på videoteket, men när han så påpassligt frågade om min ålder så sket det sig och jag var tvungen att fly. Andra kamrater försökte genomföra samma kupp, men utan framgång. Det var först när pojkgänget med en list motsvarande Dr Moriaritys kriminella genialitet lejde hantlangare i form av Tomas storebror som det gick vägen.
Sho Kosugi och Mats Helge vände man sig till i ungdomens glansdagar för att få sitt kampsport och våldsintresse stillat. Man njöt av sparkar, svärd och diverse mystiska grepp. Underhållningens bristande dialog och generella kvalitet förbisågs och man förbluffades av the death touch och alla fräna ninja skills.

Vad har ungdomen av idag att tillgå?
Den bittra lilla mannens avkomma söker få sitt lystmäte stillat av Kung-Fu Panda! Va… Ett animerat björn hxxvete kan väl aldrig ersätta exempelvis Mats Helge. Ta helgens incident som exempel:

Jr hade sett på Kung-Fu Panda och i sällskap av likasinnad kamrat varefter lek företogs. Plastsvärd, plast-nunchakus & plast-kaststjärnor togs fram och iklädda maskering så hoppades och stojades det så det stod härliga till. Leken tog slut och natten kom.

Nästföljande morgon anlade den bittre lille mannen en eld i braskamin och satte sig till ro för att njuta av sitt morgonkaffe.
Tjock rök sipprade ur braskaminen och fyllde huset, fru och barn flydde fältet och sattes i säkerhet, dock först efter att Xantippa hade kontaktat räddningstjänsten.
När brandmännen efter ankomst till den bittra lilla mannens boning hade konstaterat att någon sotbrand ej förekom så gjordes vidare efterforskning kring vad som hade orsakat den kraftiga rökutvecklingen.
Vid utfrågning av Jr så framkom att en kaststjärna hade placerats under braskaminen vilket föranledde rökutvecklingen. Detta faktum hade undanhållits den bittra lilla mannen & Xantippa vilka gärna hade haft denna information.

Hade detta hänt i min ungdom?.....NEJ!!!!!

Kaststjärnorna på min tid var i lönndom tillverkade i skolas metallslöjdslokal och var producerade av 1mm tjock plåt. Kaststjärnor av plast fanns ej att tillgå, ej heller skulle dessa vara attraktiva av pojkskaran då Sho Kosugi hade riktiga grejor.
Förbannade Dreamworks att förvränga de ungas sinnen med plastig underhållning.

Skor, strumpor, tjockstrumpor, långkalsonger, byxor, kalsingar, t-shirt, luvtröja, vinterjacka, handskar och mössa. Ska inte det räcka?

Gick till bussen imorse för att förvärvsarbeta i Härnösands södra förort efter vad jag hade tänkt mig vara en avslappnande busstur. Kölden var hård, men humöret var på topp under din initiala promenaden, jag såg framemot att få stiga in i linje 201’s värme. Dagen till ära hade chaufören ”Ryck och knyck” bestämt sig för att spela arabisk opera i ljudanläggningen på en volym som högtalarsystemet knappt mäktade med. Dock avbröts symfonin när den bittra lilla mannen bordade fordonet.
Jag satte mig tillrätta på ordinarie plats och knäppte upp min ”extreme cold weather” jacka enbart för att upptäcka att den islamska operan hade ätit upp alla bussens resurser och hade hindrat värmen från att fungera just denna dag. Jackan knäpptes upp igen…
Helvete vad jag frös! Färden var en pina, den syntes aldrig ta slut. Jag huttrade och förbannade den arabiska operans skapare.

Tur är att Counter-strike är beställt så att mina undertryckta aggressioner kan ventileras.

Jaha… Nu sitter man här igen och försöker komponera något någorlunda genomtänkt alster på lördagsafton.
Kvällen har förlupit i goda vänners sällskap, vin dracks och trevligt värre… Annat var det i ungdomens glansdagar. I 15års ålder så kunde man bälja i sig Kir, diamant, Black-tower och andra kvalitetsviner i rasande takt utan bekymmer. Nu när man blivit en bitter liten man så sitter man och gråter blod vid inmundigande av ett diffust survin vilket i ungdomens tid hade setts som en exotisk, ytterst välsmakande druvkompott.

Ignorence is bliss sades det i filmen the Martrix och jag måste hålla med…
Man försöker göra det så fint i kanten som bara möjligt är, men i slutändan så är det yrslá man är ute efter…