Att skiljas från sin partner är långtifrån en angenäm upplevelse, något önskvärt är det heller inte. Men det är ibland oundvikligt & går inte att förhindra. Olika individer påverkas säkerligen på olika sätt, men att skiljas från sin lilla stam gör ont...
Nödvändigheten att slå ner bopålarna och i ett partnerskap för att gemensamt bygga en union ligger delvis i vår mer primala bakgrund (Kalle Darwins tanke om det naturliga urvalet). Det är nog oxå viktigt att ha en tillhörighet, att ha en roll, ett ansvar & en nära vän som man kan dela de räkmackor & skitpuckar som livet serverar oss.
Behovet är mångfacetterat, djupbottnat & skulle troligtvis behöva några hyllkilometer av text för att förklaras. Hur som hellst, vi har våra anledningar till att stadga oss.
Hur kommer det då sig att skilsmässor är så vanligt förekommande då äktenskapet har fått en så eftersträvansvärd status i vårt samhälle?
Vad är det man saknar efter en skilsmässa?
Är det den matchande möbelserien från IKEA?
Svar: Nej, sån dynga fixar man på annat sätt.
Är det regelbundet liggande?
Svar: Nej, liggandet blir mer och mer monotont för att slutligen bli ganska ointressant. Det är mycket trevligare att ligga oregelbundet.
Är det stabiliteten & tilliten i att ha en partner?
Svar: Delvis, men i och med att stabiliteten och tilliten är en fabrikation så är det en lögn = värdelöst.
Så varför är det då jobbigt & gör så ont?
Svar: Det är självförnekande att anförtro någon annan människa ansvaret över den egna lyckan. Det är ansvarslöst och naivt och kan bara resultera i besvikelse.
Så hur kan det komma sig att den bittra lilla mannen så gärna vill leva i tvåsamhet trots denna insikt?
Jag tror att det mycket handlar om tilltro till mänskligheten & att trots den besvikelse som min skiljsmässa medförde så är jag inte berädd på att ge upp hoppet om att hitta rätt person någonstans därute. Någon som vill & kan vara mitt yang, min motpol som balanserar upp min tillvaro. Jag vet att den människan finns därute, hoppas jag uppmärksammar denne om våra vägar korsas & att känslan är delad av denne.
Det kan inte vara omöjligt, det ska hända. Det är mitt mål i allafall. Find Yang or die trying!
Hur ska jag då göra detta?
Svar: Ingen aning, men jag ska prova de möjligheter som uppstår. Trots att jag riskerar ytterligare besvikelser.
